Hur Vi Bör Förstå Balders Död

En grundläggande aspekt av de solariska krafterna är att de önskar att sätta allt i system, att skapa ordning ur kaos. Det var så universumet blev skapat, och det är så vi måste fullkomliggöra universumet. Ingenting kan bli helt perfekt, men i det ögonblick vi upphör med att eftersträva det perfekta, så kommer vi med all sannolikhet att gå under.

Vad som är det perfekta bestämmes av de högsta representanterna för de solariska krafterna, de renaste av de rena, de klokaste av de kloka. Vad är då de solariska krafterna? De är allt det goda¹ och konstruktiva i kosmos. Endast det goda kan skapa gott av det goda. Ja, endast det goda önskar att skapa gott av det goda. Det är därför helt uppenbart att det nordisk-germanska folket kan kanalisera dessa krafter, och bruka dem till att skapa ordning ur kaos; och att ur denna ordning skapa det goda. Det är därför imperativt och ödesbundet att denna ljusa och goda folkstam axlar styret på vår av asarna skapta Moder Jord - frambring­aren av liv.

I gemena människor föreställningsvärld är de solariska krafterna uteslutande maskulina, och de lunariska krafterna uteslutande feminina. Detta är en typisk vrångföreställning hos undermänniskor. Sanningen - som självklart är införstådd hos de med förståelse för de sanna solariska krafterna - är att de solariska, såväl som de lunariska krafterna, i själva verket har mer av en dubbelnatur än så. Inom sig har de solariska krafterna nämligen både den feminina livsalstrande kraften, och den maskulina livsbevarande kraften i universumet. Som upplysta människor vet, så är den nordiska feminina kraften också präglad av ett förträffligt ordningssinne; till skillnad från främmande feminina krafter, som till övervägande del präglas av kaotiskt förvirrade lidelser och ett okontrollerbart djuriskt begär. Ingen skall därför bekymras eller besväras över att vi också dyrkar de feminina krafterna. Det kan ändock tilläggas, att de solariska krafterna till övervägande del är av en maskulin natur, och att de skall mötas och kontrolleras därefter.

Som det enda folkslaget på jorden, så har vi en föreställningsvärld som kan sägas stämma överens med verkligheten, även när det gäller att Sol är en gudinna (asynja) och inte en gud (as). Detta i sig själv bekräftar att Sols kraft - som är namngiven efter Sol den livgivande - inte är uteslutande maskulin. Sol är nämligen en feminin kraft, skapad av de maskulina asarna.

För att bygga vidare på asarnas kreationer måste vi först lära oss att behärska de solariska krafterna i universumet. Vi skall full­ända det våra förfäder och våra skapare påbörjade. Det är självklart en utstuderad lunarisk lögn att skapelsen är komplett, att den är fullgjord. Som en spegelbild av kosmos har alla övermänniskor förmågan att kanalisera och bruka kosmos krafter. Kunskapen om hur detta görs, ligger förborgad i det rena blodet. Detta är den omedvetna orsaken till att så många i forna tider har gjort så mycket för att bevara blodets renhet. Ja, och detta är även hela orsaken till att så många eländiga undermänniskor genom hela historien har gjort så mycket för att ödelägga blodets renhet. Endast genom att låta blodet befläckas kan de lunariska krafterna nå framgång i sin kamp för att tillintetgöra allt liv, och för att förhindra en framtid för det friska och det goda. Man kan även känna igen det onda genom att dess representanter hävdar att förvanskandet av blodets renhet inte är något att bekymra sig över, och inget att försöka förhindra. Det skall också understrykas att inte allt som är skadligt är medvetet om sin vådlighet, och sin onda natur. Denna ondska är ofta följden av degenererade anlag, hjärntvätt, blodskam (i alla dess former), ren dumhet, okunskap och direkta fysiska skador som försämrat själsämnet (t.ex. till följd av långvarigt alkoholmissbruk, narkotikamissbruk, hjärnskador orsakade fysiskt våld eller syrebrist osv).

Endast genom att lyssna till blodets röst har vi idag varit förmögna att återuppliva de solariska krafterna inom oss själva. Genom att sätta vår tillit till vår intuition snarare än till vår logiskt resonerande förmåga, så har vi förstått sann­ingen. Som stöd för detta vill jag gärna - för första gången sedan vårt gamla urhems undergång - avslöja den sanna betydelsen bakom myten om Balders död.

Myten börjar med att Balder berättar för de andra asarna om en dröm han haft. Drömmen varnar honom för en fara. Asarna bestämmer sig för att beskydda Balder mot alla faror; mot eld och vatten, mot järn och all slags metall, mot stenarna, mot jorden, träden, sjukdomarna, djuren, fåglarna och mot etern och ormarna. Då detta är gjort finner asarna nöje i att kasta sten på Balder, att hugga honom med alla slags vapen, att skjuta mot honom med pilbåge osv. Endast Höder avstår från att göra detta, därför att han är blind och inte kan se vart Balder står.

Loke finner detta störande, klär ut sig som en kvinna, och går till Frigg för att fråga henne om det överhuvudtaget finns något som kan skada Balder. Frigg avslöjar då att det finns en liten snyltväxt - misteln - som växer på Yggdrasil, livets träd. Loke går så vidare till Höder och frågar om inte han också vill hedra Balder genom att skjuta mot honom. Höder skjuter då med Lokes hjälp mistelkvisten rakt genom Balder, som faller död till marken.

När Balder nu är död anordnas hans gravfärd. Balder läggs på bålet, och Nanna - Balders hustru - dör av sorg vid synen av Balder på bålet. Hon läggs också på bålet tillsammans med honom. Tor stod vid bålet och vigde det med sin hammare då en dvärg - vid namn Lit - kom springande förbi. Tor sparkade till honom så att han också hamnade på bålet.

Hermod reser så till Hel, på anmodan av Frigg, för att finna Balder och få hem honom igen. Han rider iväg på Odens häst, Sleipner, till Hel. Där finner han Balder i Hels sal, och frågar om han kan ta med sig Balder hem igen, därför att saknaden efter honom är så svår.

Hel säger till Hermod att han skall meddela asarna, att då allt i världen gråter för Balder - och endast då - skall hon släppa hem Balder igen. Innan Hermod lämnar Hel och reser hemåt, så får han med sig en ring av Balder, som tillhörde Oden, och som blev lagd på bålet tillsammans med Balder. Väl hemma får asarna budet, och de får allt i världen att gråta - allt sånär som på en gammal kvinna vid namn Tökk. Detta är Loke i förklädnad. Balder förblir därmed kvar hos Hel i Helheim, till asarnas stora förtvivlan. Men efter Ragnarök kommer han tillbaka igen, och tillsammans med asarnas andra barn återfinner de guldbrickorna - som asarna brukade spela med - i gräset på Idavallen.

Det myten om Balder egentligen betyder, är följande:

Meningen med livet (Balder) är hotad. Asarna gör sitt för att värna meningen med livet, men logiken (Loke) i människan, med sitt eviga begär för att lösa problem, finner en väg att ta död på meningen med livet. Han finner mänsklighetens snyltväxt, (parasiten på livets träd: misteln) och brukar det blinda i mänskligheten (Höder) för att mörda meningen med livet. Det som sker då är att närheten mellan människorna (Nanna) dör, och att mänskligheten (Tor) mister sin tillit (Lit) till skapelsen som sådan. Människan börjar söka efter meningen med livet (Hermod reser till Hel), och i det omedvetna (Helheim) finner människan det den söker. Men, på grund av logiken (Loke i form av Tökk) är mänskligheten inte i stånd till att föra upp meningen med livet till det medvetna igen. Logiken känner ingen sorg, logiken har inga känslor, och kan därför inte gråta över förlusten av meningen med livet.

En historisk/världslig förklaring lyder som följer:

Den nordisk-germanska folkstammen känner att deras levnadsgrund - deras mening med livet - är hotad utifrån. De går till handling för att aktivt försvara det de tror på och lever för. Fienden kan gärna dräpa dem, men meningen med livet lever lika fullt vidare inom deras stolta folk. Men, några få degenererade och blinda individer bland folket, tar upp en främmande judisk-kristen tanke inom sig, och blir följare av judeo-kristendomen. Denna andliga pest sprider sig bland folket, och meningen med livet dör - och med denna dör också människornas närhet mellan varandra, och tilliten till skapelsen som något positivt får sin ände likaså.

Allt vad tiden lider så söker många goda människor meningen med livet igen, genom gamla ritualer, genom andligt sökande och genom ockulta lösningar. Men även om de finner den, så får de inte den med sig tillbaka till oss igen, därför att människan kräver vetenskapliga bevis för allting. De vill inte godta meningen med livet, därför att de litar mer på logiskt resonemang än på intuitionen.

Och där står vi idag. Vi har meningen med livet framför oss, vi har möjligheten att få tillbaka tilliten till skapelsen, vi har möjligheten att åter igen få tillbaka närheten mellan varandra - men den moderna vetenskapen förnekar oss allt detta. Vår teori kan inte bevisas vetenskapligt. Det är denna "vetenskap" som också hävdar att blandning av blod och kulturer inte är farlig, och att skapelsen är fulländad. Det är denna "vetenskap", som i all sanning är lunarisk och destruktiv, dödsdyrkande och ond.

Vad är så lösningen på denna viktiga fråga? Vi skall bygga en ny världsordning genom att låta de rena och ädla vägleda oss genom sin intuition. Vi skall önska oss Balder tillbaka; genom att godta det våra ledsagare säger till oss - oavsett om det kan framstå som ovetenskapligt. Vi skall förtränga det kyliga judeo-kristna mörkret och ta oss upp i de goda, värmande och närande krafterna inom oss själva. Vi står inför en vändpunkt, vi måste nu välja mellan liv och död, ljus och mörker, kärlek och hat; och mellan oss själva eller andra. Det finns inte utrymme för några kompromisser - det gäller antingen eller!

Låt Ragnarök bli kampen inom våra sinnen, mellan de solariska och lunariska krafterna - och allt just du behöver göra är att bestämma dig för att tro: Tro på dig själv, tro på ditt folk, och tro på dina ledsagare!

Noter:

1. Gott och ont avser här inte "gott & ont" ur ett dualistiskt perspektiv, snarare "gott" som liktydigt med gynnsamt, skapande, utvecklande, och "ont" som liktydigt med ogynnsamt, destruktivt, degenerativt.

Varg Vikernes